fannybajs

För mig har den inte alls funkat, har inte fattat någonting, men nuså. Men ska svara på 2frågor nudå.

1. Jadu, jag provade proteindrycken och den ökar ämnesomsättningen och så går man väl ner i vikt. Då ska man ta den någon timme innan eller efter man har ätit. Sen slutade jag äta godis i 2veckor ungefär och gick då ner. Hade ingen matlust heller eftersom Philip var i Thailand. Men jag åt och gick ner. Nu har jag gått upp alla igen, haha. Men ska börja köra på drycken igen så jag tappar vikt. Ne, men väger mellan 57 - 59. Olika varje dag.

2. Jadu, han var verkligen min bästavän. Köpte honom och en till häst som hade bott tillsammans väldigt länge. Och han är ju ett russ, 1.21 i mankhöjd. Han är inte så stor. Men jag vägde inte så mycket på den tiden och var kort. Men jg blev längre och tyngre. På slutet gick jag bara mest med honom i grima. Velade inte direkt rida på honom när jag vet att det var tungt för honom. Men vi skulle flytta ifrån Storvik och vi bestämde oss att sälja homom, för hans bästa. Skulle inte ha tid att åka buss varje dag till ett stall och kunde ändå inte rida på honom. Det gjorde verkligen ont, det skärde i hjärtat när vi lämnade honom hos dem. Han har det bra, 2 småungar som rider honom.

Men när vi hälsade på honom så fick jag ta en sist rundtund tur på honom, känslan går verkligen inte att beskriva. Man känner sig friskare och lyckligt direkt man är i hans närhet. Men jag såg när småttingarna red på honom, när han vägrade gå, vänd sig om. Han vr ju precis så när jag hade honom i början. De är då man leer inomsig, nästan så man glänser. Fan, blir tårögd när jag bara skriver om honom. Men alla vet hur det är när man mister ens bästavän, det gör ont och man saknar den för varje dag som går. Dagen innan han åkte satt jag med honom i boxen i timmar, satt och grät och lovade honom att han skulle få det bra, inget skulle bli som förr men bra kommer du att få. Jag satt där tills han la sig, och försökte få tiden att gå långsammare för jag velade inte att han skulle åka ifrån mig. Undrade flera gånger den dagen hur jag skulle må, vem skulle göra mig glad. Jag mådde verkligen dåligt efter han hade åkt, som sagt. Han var den som fanns där när ingen var där. Hästen som äter på min knappar på mina jackor. Åh gud vad jag saknar honom.

arg, ledsen, glad, skrikig, elak. Men vem fan orkar

Till er ALLA som använder ricinoljan. BÖrjar med ett HHAHAHHA Sen synd om er för det är ett stort skämt..

Det började med att carolina gynning(stavas honså?) Skrev ut det att det funka, pr-trick såklart. Hon gick ut med att hon skämtade och kollade hur många som gick på hela grejen. Haha, var ju typ hela jävla landet. Man ser på varje jävla blogg man trycker in på så ser man '' jag har köpt ricinolja, ska tydligen vara bra för håret och gör så det växer snabbare. '' SUUUUUCK. Till och med philip gick på det. Så han knallade iväg och köpte det åt mig. Den står här, men tänker aldrig i hela mitt liv stoppa laxerings medel i mitt hår? Sen anstränger ni er så jävla hårt för att ni ska tro att det fungerar. Jamen, då inbillar ni er om det funkar. För det har ingen mening alls i att förbättra håret, det ända det gör för eran stackars hårbotten är att ni täcker all porceller för oljan är så jävla fet och det tar bort eran glas i era hår. Gör mig en tjänst, släng skiten. Man ser alla resultat, ÅÅÅH MITT HÅR HAR VÄXT 4CM ISTÄLLET FÖR 1CM, OOOMG!!! ÖÖH, ne. Ni står alltid 3m bort eller 5m framför den första och andra bilden. För då ser håret kortare och längre ut. Mnan bah, DAAAH? Ni inbillar er så sjukt mycket för ni tror att det fungerar. Aja, fortsätt som ni gör, hoppas ni gillar lukten ierat hår... :))) Ni är så jävla korkade

Ska berätta en sak. Ni får finnar, bölder, tappar hår och luktar allmänt jävla illa. Så, hoppas ni njuter av eran bajsolja i håret, tack för mig. :)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ricinolja , nice.

Eftersom jag själv har autism så skulle jag vilja se mig själv. Hur jag var. Men vill inte att den ska bli som jag var, elak var det änd ajag var. Men De är så underbart goa, speciellt. Skiljer sig verkligen och man slipper dryga tonåringar som vill supa och röka osv. Vill inte ha en handikappad, vill kunna ta hand om min unge själv, vill inte ha en till som hjälper mig. Såklart, Philip vill ju inte ha en sån unge, haha. Men jag vill och jag har fastnat för de, alla som har autsim, handikapp osv är de mest underbara personer. Även fast de kanske inte kan prata eller sitta stil, så visar de alltid något på något annat sätt.

Jag kommer inte kräva att mitt barn ska kunna tala, man vill det bästa för sitt barn, det förstår jag. Men föddes man som man gjorde, ja då var det meningen att man skulle bli så. Min mamma var än av dom som kämpade för att jag skulle bli som en ´´normal´´ person. Visst jag är glad för det, men hade hon inte tränat mig så hade jag aldrig förstått att jag var annorlunda. Hade inte tänkt samma som jag gör idag. Allt handlar om att träna, träna, träna. Min mamma kämpat sen jag födddes. Nu är jag gott som ''normal''. Men ibland önskar jag att hon aldrig gjorde det, för då hade man sluppit allt det jobbiga. Men då hade jag aldrig fått träffa alla underbara människor jag har i mitt liv.

Ni ser, alla som har diagnoser behöver inte se helt cp ut, menar ser jag retard ut?

De blir allt vanligare att folk föds med adhd. Och folk undviker sådna som har det, alla som skiljer sig ifrån andra. Dom drar sig ifrån den personen som har den diagnosen. Samma sak med asperger, jag tänker inte alls samma sätt som er. Jag tar omvägar varje gång jag tänker, blir omvägr för er. Jag fattar inte ironi, fugerar inte haha. Var som idag. Vi pratade om skabb, så sa alex att prickarna blir lila och bah dirket NEJ de är vita. Och mamam och alex asg. Menar hej, jag sitter där som en fån och fattar nada. Aja Godnatt.

Mamma berättade alltid att hon hade lapp på min mage att det stod att jag hade autism, hon var så trött på att alla kollade, gjorde blickar och pratade.

Och jag börjar halv 2 imrogn så blir dålig update. Och jag och mamma ska göra egna köttbullar imorgon, hihi gååååtttt!

Inte många som läser min blogg jävel, men har inget att dölja, de flesta vet ju redan.

Jag föddes, alla bebisar ler. Jag var den som inte log. Jag hade den dära elaka blicken. Alla på bb vart chockade, de fattade inte varför jag inte log. Vet inte exakt hur lång tid det tog tills jag fick diagnosen autism och adhd. Jag var den första som hade de blandat. Jag var den elakaste ungen, alla var rädd för mig. Min blick, har den på kort. Fattar inte hur man kan se så elak ut i ögonen. När jag var 9månader så satt jag på golvet, tog en plastpåse över mitt huvuvd. Och min bror var den bästa, han rädda mig alltid. Så säger han, nej Fanny. Det där är farligt, och tar bort den från mitt huvud. Gissa vad jag gör? Jag skallade honom. Jag var fucking 9månader?! Men de har aldrig fått fram hur jag kunde, hur jag visste att de gjorde ont och de värsta sakerna man kan göra. Jag var en galen. Mamma sa alltid, du får inte göra sådär. Då såg man i min blick som en lampa tändes, jag gjorde saken dubbelt så värre. Ni fattar? Mamma var tvungen att ha sele på mig, för jag rymde, kom aldrig tillbaka. Jag slog någon om de tillade på mig, tog något från mig. Jag slår? Asså det gör ont med.

Men iallafall jag pratade inte, inte ett ord på 4år. Jag nickade första gången när jag var 3år. Alla läkare sa att jag aldrig skulle kunna prata, liksom som en ''normal person''. Mamma ville att jag skulle få ett bättre liv, hon kämpade och kämpade för att få mig prata. Min tunga och hjärna kopplade inte. Var slut på bränsle typ. Men hon tog mina fingrar och satt dom på hennes mun och sa ord, flera gånger om dagen, varje dag. Hur orkar man det? Folk skratttar åt mig idag, visst det är roligt. Men min hjärna och tunga kopplar fortfarande inte. Jag kan inte säga långa ord, jag lär dela upp ordet i 3 olika bitar för att få fram det.

Senare fick RS-viruset. var eller är farligt. Jag var döende. Den tiden levede jag på sjukhus och gud. Men en dag få kunde de inte göra något så jag fick åka hem, har en bild som ni ska få se. Men jag låg i pappas famn, och så slutar jag andas. Fort in till sjukhuset och de fick mig inte till att andas så de velade göra hål i halsen, ni fattar va? Om man är alergisk coh tappar luften t.ex. så brukar man göra så. i 2 dygn så var det massor med läkare som va och kollade till mig. Hur otur med livet får man ha? haha.

Tiden gick och elakare vart jag. Jag älskade att gunga, gjorde man inte tillräckligt fort så sprakade jag de som gungade mig. Haha, det var två tjejer som frågade om de fick gunga mig. Och mamma var väl tveksam. Sen ser mamma att jag tar mer och mer stats, sen sprakar jag ena tjejen i ansiket. Haha, skönt..

Jag hade ju inga vänner haha. Jag var den ensamast av alla. Min bror, Alex. Han var min hjälte typ, mamma sa att jag nästan velade gifta mig med honom. Kan förstå de, han var den ända som aldrig gav upp och alltid var snäll även fast jag var elak mot honom. Jag tappar mer och mer kontakten med han, men när vi träffas så har vi så roligt. Alltid när han kommer eller om vi åker till honom så är man alltid glad.

När vi kollar på bilder på mig, så ser man hur jag fakear alla smiile, jag kunde inte ens le. Jag satt bara där med den elaka blicken, alla vart rädd för mig. Men ingen förstår, för alla säger att man alltid överdriver. Mamam säger att hon är glad att jag blev så elak som liten och glad nu. För henne var det tvärtom, hon säger att det där var en payback för hur om var mot alla. Jag kan vara elak idag med, men de gör jag så medvetet. Om någon är dryg på mig, elelr elak kan jag inte hålla tillbaka. Jag kan vara arg i månader innan jkag kan förlåta personer. Men ibland kan jag även säga saker som sårar andra, fast jag inte menar de på det sättet.. Så mycket skit jag har fått. Men kommer till det.

Men de började utreda Aspeger på mig, och det hade jag. Men ingen idag märker det. Det är för jag har en sån underbar mamma, hon har tränat bort allting. Vet att ni tänker på han i ''Finns inga känslor i rymden'' De är den värsta delen av Asperger, så blir man om man låter göra som man vill. Alla gånger jag har nekat, bara för jag var ju inte som alla andra. Fan vad hemskt det var, alla fördommar alla hade. Det är först nu jag vågar att säga det, det har vart den värsta fienden för mig. Jag trodde att Philip skulle lämna mig när jag berättade de för honom. Vi hade vart tillsammans i 4månader och jag kunde knappt säga det, han tvingade ut orden nästan. Men det vart bättre när han fick veta. Jag kan alltid skylla på att jag har aspeger när jag är dryg. haha

* jag förstår inte när folk berättar saker, måste alltid av bryta och fråga

* jag fattar inte skämt, samma sak där.

* A, min kuddar, gillar inte förändringar

* Är osocial som fan, inte i skolan. Vill helst vara för mig själv, men mest bara vara med Philip.

* Vet inte vad som är rätt och fel att säga till personer, kan såra andra. Men menar inget illa.

Alla hatade mig, folk hatar mig än. Varför vet jag inte, kanske var elak mot de, eller mot deras vänner. Jag fattade aldrig varför. Jag grät jämt, mamma förklarade, men jag fattade ändå inte. Jag fick liksom i 2an. Jag mådde dåligt redan då. Jag avr så ledsen alla dessa år. Fattad einte varför folk skrattade åt mig, varför ingen velade vara med mig. När jag var med någon, så jävla glad var jag. Men folk kan ta det fel, eftersom min blick, har den än idag. Men det här höll på ända till 8an. Jag var så ledsen, jag kunde gräta i sträck. Jag mådde så dåligt, jag velade ha allt det dära alla andra hade. Var med massor i grupper, åt mat tillsammans osv. Det hände aldrig, haha. Har inte hänt än. Men ni förstår? Var som att de var snälla mot mig, sen sedan högg mig i ryggen efter. Jag kan förstå att de var trött på mig. Men jag fattade verkligen aldrig varför, varför passade jag inte in? Varför velade de inte vara med mig? Gud. I skolan var alla hemska. De som var äldre var elaka, hittad epå massa saker om mig så jag skulle få skit, och det fick jag. Hade kallat folk saker hit och dit. Men det hade jag inte, jag är ärlig. Jag kan inte ens ljuga. bBörjar bara skratta, ser ingen menning i att ljuga. Men det kastade vatten opchh allt det gjorde.

I 6an började mina tankar komma. De var så hemskt, jag fattade inte vem det var som pratade. Den fick mig göra, testa saker. Saker som är farligt. Ungefär såhär. Vi testar att ta internett sladden runt halsen och dra åt i 1min. Kollar om du dör på den tiden. Jag gjorde det. Mamma ropade på mig, tog på mig en tjocktröja så hon inte skulle se märkerna. Höll på sådär, kändes som repriser av allt. Om du skär av dig handleden, så lovar jag dig att du slipper det här. Du kommer till något bättre, för ingen vill ha dig här ändå. Jag vart sjuk, av mina tankar. Jag var fast. Ibland kändes det som jag skulle gå till tågrälsen och sitta och vänta på tåget, kolla hur snabbt jag dör och om det gör ont. Ingen visste om det här. Men samtidigt skrek jag på hjälp. Men ingen såg, alla tyckte att jag velade ha uppmärksamhet. Jag velade att någon skulle se hur jag mår och hjälpa mig. Men jag vågade aldrig be om hjälp. Jag lät de pågå i 2år. Tillslut var jag rädd för mig själv. Jag vart så rädd så jag satt och skakade. Visste inte vem jag var, och varför hör jag röster som ingen annan hör. Det började smått och vart värre. Visste att jag skulle prata med min läkare på skolan, han som har vart med mig hela min uppväxt. Men dagen kom och jag satt och kollad in i bordet. De frågade vad osm var fel, och jag sa att mamma skulle gå ut. Jag berättade att jag hade självmordstankar Där det började.

Någonstans inne så såg jag ett ljus, det här kommer vara min chans, jag kommer överleva. De kommer hjälpa mig, jag var glad, men visade det inte. Jag fick komma till Bup, på södertull (där man utreder om man behöver komma till riktiga bup eller vad man ska säga) Men fick fylla i ett test. Det kändes helt okej, bara jag slapp prata så var allt bra. Men testet var hemskt att visa, jag skämdes så det var sjukt. 40 var väl högst ochjag hade 36. Fick papper att jag var nere i en djup depression, det var jag. Jag var väl lite pysksjuk. Jag var så sönder inuti mig, jag visste vart jag skulle ta vägen. hade tappat greppet om mig själv och gav min kropp till en annan, kändes det som. För jag styrde inte mig själv. Men de dära killarna gjorde inte så mycket. de gick segt. De totog mig inte på riktigt. Var som att jag hittade på allt, för att få uppmärksamhet. Jag var så ledsen, varför fick jag inte hjälp, jag klarar det inte längre. När ingen var hemma så skrek jag alltid '' låt mig vara'' Ibland trodde jag att jag var störd på riktigt. Tog kuddar, täcket över mitt huvud för att försöka sluta höra dessa röster, för dom blev bara fler. 2årsen, snart. Snart. Den 21januari, har sagt det miljoner gånger. Men Jag stoppade i mig allt jag kunde hitta. Tog 30alvedon, man kan dö av det, hade hört de. Tog mammas medicin, tog allt jag kunde hitta med tabletter. Jag tog vinet, mosade alla tabletter, hade 3stora skedar och en vinflaska brevid. Allt blir värre med alkohol. Visste att jag skulle dö, jag hoppades. All skit skulle vara över, jag skulle bli fri.

Jag tar alla, och jag känner att jag håller på spyr. Men sväljer det. (hah, sitter och gör miner nu, glömmer aldrig hur vidrigt det var) När jag var klar, så la jag mig isängen. Började de få svårt att andas, vart rätt trött fort. Vet att jag skrev på datorn '' älskar dig mamma''. Jag säller inte kl, visste att jag inte skulle vakna. Men min bror kommer och väcker mig, jag blev så arg. varför kunde jag inte få dö, min högsta önskan. Men jag ställer mig upp och känns som hela magen är på väg upp. Har aldrig spyt i mitt liv. Men mått illa har jag gjort. Och Rebbecca var magsjuk och jag ringer till mamma och säger att jag inte mår bra och stannar hemma från skolan. Var väl inget mer med de. Men sen vaknar jag att jag spyr på golvet. Mamma kommer in och tar bort det, sen spyr jag igen. Mamma ställde in een hink. Sen såg hon att det låg bitar av tabletter påå mattan och golvet. Så kollar hon i soptunnan. Aså, egentligen så väntade alla på det hemska skulle hända. alla visste att det skulle hända, kändes det som. Men Stefan kommer och jag börjar bli yr, hör knappt vad alla säger. Jag ställer mig upp och tårarna sprutar och ambulansen kom, tog mig ner. Minns hans blick som satt brevid mig i bilen. Jag klarade inte ens av att kolla honom i ögonen. Varför skämdes jag så mycket?

Men kom dit, de tröck på min mage så allt skulle komma ut, de visste inte om jag skulle klara av det, min lever var nära på att den skulle dö eller vad man skulle säga. Men hade jag sovit längre, hade jag antagligen inte vart här idag. mamma stod och grinade, min  bror kom, jag låtsades sova, orkade inte med all skit. Jag lovar, vet ni hur galen jag blev när dom på sjukhuset sa att jag skulle sova kvar där? Jag tvärvägarade. Men smaaken av tabletterna försvann inte på 3veckor. Kunde knappt äta, mådde så jävla illa hela tiden. Men det var nu de tog mig på riktigt.

Skolan kom, visste att folk visste om vad som hade hänt. Jag vågade knappt ta av min jacka, visste att folk skulle glo. Träffade mkin vänner, hade ingenting att säga. Jag var helt död som person. Men sen började allt jobbbiga börja. Var hos pyskologen 3dagar iveckan, ibland 4. Var nästan aldrig i skolan och jag var hos henne på måndag kl 11, på onsdag kl 13:00 på fredag kl 11. Minns det solklart, gud vad jag hatade det. Men jag vart bättre. Jag träffade en kille, han gjorde mig glad. Men jag började inse att jag inte var så kär som jag sa. Jag tror att var så fast i han för jag var rädd att vara ensam. Jag ville inte ha de som förr. Men det tog slut osv. Jag grät för jag var rädd, var så jävla rädd för att vara ensam. Men han drog upp mig ur hålet på något sätt. Är glad att han hjälpe mig.

Hände väl inge speciellt över sommarn, var utomlands och var med Erika jämt och mådde rätt bra. Vart intresserad av en kille (namn Philip) Men vågade inte ta första steget. Men jag ville träffa han så baaadly. Det hände, och det var för 2dagar sen, 1årsen. Jag har aldrig mått så bra i mitt liv. Så mycket jag skrattat, han blev min andra halva, min bästavän och pojkvän. Han fattar nog inte. Jag höll på att hamna i samma spår på julovet förra året. Men träffade honom, kände att det här var min plats. Med honom. Och nu är jag här. Käkar medicin och mår bra. Kan bli lite kaxig och elak när jkag inte tar den, kan må lite dåligt med. Men för de mesta mår jag bra.

Det är fan värt att kämpa, fast det inte känns just då. Men alla vill dö någon gång. Men tonåren är så, de är den värsta stunden i livet. Men tror inte alla försöker ta sitt liv, vissa lyckas. Men jag är glad att jag inte är död, för då had ejag aldrig upplevft allt som jag inte hade gjort innan.

Blir arg för er alla som kommentera elaka kommentarer på bloggen, hur vidriga är ni inte då?

Blir as arg för att man får inte skriva vad man vill på fb utan att en jävel ska kommentera något ''halv elakt''.

Allvarligt, jag skulle kunna grina nu, är så jävla trött på allt alla skriver till mig. Jag ger fan upp, ska ta bort min fb, har redan tagit bort den andra. Man får fan aldrig skriva något, man söker uppmärksamhet, needs likes, sen har man inget liv heller. Är as löjlig nu, men hur orkar dessa människor, såklart är det killar. Äckliga, som vanligt? Inte alla. Från mig nu. De söker fan lika mycket uppmärksamhet, genom att leka skön när de säger något taskigt? De vill att folk ska gilla deras jävla kommentar. Och varför bryr jag mig? Vet inte. Är väl en svag jävel. Så jävla trött på fb, och alla andra

_____________________________________________________________________________________________________

Eftersom ingen orka chansa så säger jag det nu..

Men när man äter så åker det nere i magen, det vet alla. Men det blandas med syre och sen när ni spoppar ner fingrarna ner i halsen så fräter ni sönder halsen och tänderna. Jag skojar inte nu. Ni dör snabbare av bulimi, nästan. För när väl halsen är sönder frätad kan ni inte dricka eller käka längre.

nice, tänk er för innan ni gör något dumt. :)

Tog även bilden ifrån aftonbladet

Jab blir så trött på mig själv. Jag kan aldrig hålla käften, varför kan jag inte? Varför måste jag alltid hamna emellan och göra saken värre? varför i hela jävla världen. Hans hus, hans regler, hennes hus, hennes regler. Varför måste jag alltid vara den som är så dryg och inte pallar göra något? Hatar att ta insiativ, orkar inte. Jag vill kolla på tv, vara ute eller sitta vid datan. Jag vill inte städa någon jävla bil eller dammsuga. Men ni fattar? Tror ingen vill det.

Men saken är ju den, allt är inte bara mitt fel. Den som lockar fram mitt elaka jag får fan skylla sig själv, men jag förstör fortfarande för mig själv, det slår bara tillbaka. Blir antagligen att hon/han/dom vill inte ha mig där. Mitt samvete är fan inte bra nu. Mår inte bra. Jävla kuk. Hur jävla många gånger har inte mamma sagt det här till mig? miljontals gånger.

Jag fortsätter att sätta mig i fuckade sitser, sen ler jag alltid för jag har aldrig fel. Tycker så jävla synd om mig själv hela tiden. Jag ligger hemma och väntar på att folk ska höra av sig? Jag blir sur om jag inte får som jag vill, jag en sån jävla dryg människa, som folk helst vill slippa. Märker själv när det blir för mycket, då drar jag och jag hoppas på att den personen snackar skit om mig så jag vara arg för något mer så jag slipper vara med den personen.

När i helvete ska jag lära mig.

Saker om mig själv jag har hört hela mitt liv.

* Lat, typ trött jämt.

* Ser sur/arg ut hela tiden.

* En elak fitta.

Asså dah säger jag, haha. Jag har bajs asperger, vad jag ska göra?  jag har vart trött i hela mitt liv, jag ser ut som en zombie som har vaknat efter 20283 år.Min ögon ser speciell/konstiga ut, jag ser drogad ut. Sen har jag fått drag som jag har ingen aning om vart de kommer ifrån, men jag ser sur och arg ut när jag bara är ut och går själv t.ex. Jag brukar oftst vara glad, ler och skrattar, men direkt när jag är själv så får jag den minen eller ansiktsuttrycket. Och folk har kallat mig allt möjligt, hatat mig för hur jag ser ut? jag har tränat och försöka släppa ''hårdheten'' i mitt ansikte. Men blir jag smalare så kommer jag bara se mer elak ut, haha. Det suger. Sen här kommer ett äkta tecken på asperger, haha. Jag säger allt rakt ut, elak saker. Eller, de blir elaka i andras öron. Jag förstår det, men jag säger ju bara sanningen och jag tycker de ska få höra den. Det finns ingen ''spärr'' i min hjärna eller vad jag ska säga, för det finns det hos ''vanliga'' människorna. Men, thats life? ;D

Fanny bajs banan carlson. Det suger på fb, kan inte byta namn till bajs istället för banan, hahah.

Om någon jag kände dog, så skulle alla förstå hur jag mår. Hur ont det kan göra. Men när det väl kommer, när dagen slår in när jag inte kommer förbi mina egna tankar, det är då jag blir rädd för mig själv. Jag har förklarat, men alla säger eller tror att jag hittar på. Folk kan prata med mig, men jag hör mig bara, alla sjuka saker man kan göra mot sig själv. Jag vet att jag aldrig kommer förbi det här, det kommer förfölja med mig i hela livet. När jag är 80år kommer jag fortfarande tänka på självmord. utan min medicin skulle jag ha legat i min säng just nu, med ätstörningar, utan vänner, allt jag har är mig själv. Att känna känslan av tabltterna så starkt som jag gör, det gör allt bara värre. Skuldkänslorna, så besviken jag var när jag insåg att jag fortfarande levde. Alla besök på sjukhuset, psykologen, att folk faktiskt brydde sig om mig. Kanske var värd något ändå. Klarar inte av folk säger att de förstår hur jag känner, det är det äckligaste som jag kan höra. Ingen vet hur jag känner/kände mig, vill inte höra på massa skit, gör mig frisk istället.

Nä, nu räcker det :D

Tycker det är helt okej att skriva det, men jag har inte de problemen nu, det var för 1 årsen jag skrev detta. Men som sagt, jag är inte utan det än. Men jag mår bra, som fan. Skrattar som aldrig någonting har hänt, har den bästa pojkvännen, bästa vännerna. Just nu skulle jag inte vilja dö. Finns inte med i framtiden längre.