Den svåraste tiden för mig var 2009 - 2010
Om någon jag kände dog, så skulle alla förstå hur jag mår. Hur ont det kan göra. Men när det väl kommer, när dagen slår in när jag inte kommer förbi mina egna tankar, det är då jag blir rädd för mig själv. Jag har förklarat, men alla säger eller tror att jag hittar på. Folk kan prata med mig, men jag hör mig bara, alla sjuka saker man kan göra mot sig själv. Jag vet att jag aldrig kommer förbi det här, det kommer förfölja med mig i hela livet. När jag är 80år kommer jag fortfarande tänka på självmord. utan min medicin skulle jag ha legat i min säng just nu, med ätstörningar, utan vänner, allt jag har är mig själv. Att känna känslan av tabltterna så starkt som jag gör, det gör allt bara värre. Skuldkänslorna, så besviken jag var när jag insåg att jag fortfarande levde. Alla besök på sjukhuset, psykologen, att folk faktiskt brydde sig om mig. Kanske var värd något ändå. Klarar inte av folk säger att de förstår hur jag känner, det är det äckligaste som jag kan höra. Ingen vet hur jag känner/kände mig, vill inte höra på massa skit, gör mig frisk istället.
Nä, nu räcker det :D
Tycker det är helt okej att skriva det, men jag har inte de problemen nu, det var för 1 årsen jag skrev detta. Men som sagt, jag är inte utan det än. Men jag mår bra, som fan. Skrattar som aldrig någonting har hänt, har den bästa pojkvännen, bästa vännerna. Just nu skulle jag inte vilja dö. Finns inte med i framtiden längre.
