fannybajs

Jag tänker, jag försöker samla tankarna och få de på rätt plats. Inte så de tar över, inte göra så jag mår så dåligt. Jag vill klara mig själv, jag vill inte ha hjälp av någon som inte förstår. Jag saknar honom, så jävla mycket. Jag säger hela tiden att jag inte bryr mig, men jag skriker när jag säger de, hjärtat dunkar så snabbt när jag inser att jag vill vara en del av honom, att han ska älska mig som han gjorde när jag var liten. Sanningen är att jag aldrig kommer få se han igen, kommer aldrig få kalla honom pappa igen. De gör ont att han väljer all skit före mig. En liten påse som får dig hög istället för din dotter. De svider som in i helvete. Även om tårarna rinner så hjälper de inte, varför gråter man? Är det för man är ledsen eller för att visa att man mår så sjukt dåligt och nästan skriker på hjälp?

Bilderna gör ont, dom med. Att titta på de så visar du att du älskade mig, i alla fall. För du var ren i 6år. För min skull. Men att du var påtänd medans jag låg i mammas mage, ibland önskar jag att du aldrig träffade mamma. Men såklart så var jag pappas flicka, så jävla klart var jag de. Du lämnade mig när jag var 6-7år och knappt tittat tillbaks. Varför förstod jag inte vart du var när jag och mamma stod utanför häktet i Gävle, jag hade ingen aning varför du var där och inte hemma. Jag kommer ihåg när jag hälsade på dig när du satt i fängelset. Jag och mamma brukade alltid tävla om vilken färg han hade på byxorna. Jag gissade rätt en gång, och jag gissade på gröna och jag hade rätt. Vi fick sitta i en litet rum ett bord och 4stolar. Och jag var glad som vanligt och mamma grät. Jag var glad att se min pappa, men varför var han aldrig hemma med mig. Som han brukade.

När jag var 10år ungefär, så hade vi sätts lite då och då mellan åren och du hade fått en lägenhet på söder, kommer exakt ihåg vilken våning och hus. Jag på minns när står och väntar på bussen, flera gånger i veckan. När jag kom dit var de ett hål i din dörr, du sa att de var någon som hade försökt gjort inbrott, men de var ute efter dig. Varför var folk ute för att döda dig, varför. Jag fick ligga i ett tomt rum med en säng. Medans du tog hem några medans jag ’’sov’’ . de var massa konstiga saker i ditt rum, du hade lekt med ljusen så de var av, allt låg huller och buller, du städade hela tiden. Du var konstig. De var den sista gången jag såg dig. Då jag togs ifrån dig föralltid kändes det som. Jag får inte träffa dig. Jag får verkligen inte. Och att du inte ens försöker för min skulle gör ännu mer ont.

Jag skickade ett pm till dig på Fb, jag var så arg. Jag skrev elaka saker. De var i höstas. Jag fick svar i januari. Han hade suttit inne för inte haft körkort och kört. Du skrev massa men du var så påtänd så jag fattade knappt något av du skrev. Du skyllde på din telefon. Men jag låtsades att jag inte fattade och kanske försöka tro att han hade lagt av med all skit, för de va de han påstod. Han berättade om hur bra han mådde, han städade hela tiden och var full igång och har aldrig mått så bra som han gjorde tydligen. han skulle ringa upp mig, för första gången på 7år. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, var så nervös och arg. När han ringde så var de som ingenting hade hänt, han hade sin vänliga röst och låtsades som ingenting. Jag skrek åt honom så jag fick ont i halsen, han hittade på alla tillfällen han har sårat mig, lovat mig, allt. Han satt där och skrek tillbaka och ibland var han lugn. Vi bestämde oss för att hålla kontakten och jag kände att vart varm, kanske jag skulle få tillbaka honom, för de är allt jag vill. Jag vill inte vara utan honom, för med han kommer jag antagligen känna mig helt hel och sista pusselbiten faller på plats.

När vi pratade så pratade han bara om sig själv, han frågade aldrig något om mig, han var inte ett dugg intresserad. De blev jobbigt att lyssna på honom. Vart jobbigt att se när hans namn kom upp på telefonen. Varför kändes det så? Varför var jag inte glad, menar jag fick äntligen prata med min pappa, som jag har väntat i alla dessa år och plus att han säger att han är ren och lagt av med allt och brytigt alla kontakter som han hamnar skiten i. Jag trodde på honom, vad jag skulle jag göra då? Jag svettas när jag skriver om dig, jag får någon slags panik för jag behöver dig så. Varför kan du aldrig förstå de. Vi hade väl pratat i en månad tror jag sen fick jag reda på att du var hög. Jag sprängdes, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Men jag bad dig ringa mig och du sa agt du skulle ringa om 2minuter. De tog 15min. Visste då att något var fel. Du hade en annorlunda röst, inte den snälla rösten. Jag kände rakt igenom telefonen. Du bor i stockholm, och jag i gävle, eller sandviken. De är 20mil ifrån. Jag kunde liksom inte komma hem till dig och slå och skrika på dig. För de var de jag velade göra mest just då. Du ringde upp och jag var så arg. Du kallade en annan tjej för din dotter och du hjälper henne mer än vad du hjälper mig. Du brydde dig mer om henne än mig. Du sa att jag var dum i huvudet , jag fick prata med någon som kunde ’’intyga’’ att du inte hade tagit droger. Men de du tar syns inte på proverna. De vet du om, du kan lura vilken jävel du vill. För man måste ta i blodet, i urinen syns det inte. Kändes som hela världen rasade, jag grät inte, jag var så arg så jag kunde slå sönder vad som helst. Du kallade mig så mycket saker, hur du ens kunde göra så. Jag får. Jag får säga vad jag vill till dig, för du har svikit mig och lurat mig. Jag la på luren för jag var så arg för du skrek åt mig, du kunde inte ens erkänna att du inte var ren. Du ringde inte ens upp mig. Inte en ända gång. Du har inte hört av dig sen dess.

Jag går med en sorg. Klart som fan. Du är inte ens beroende, för man blir inte beroende utav amfetamin. Du kan sluta när du vill utan att ha de jobbigt som fan. Du väljer skiten istället för mig. De får mig känna så sjukt värdelös. Jag betyder ingenting för dig. Du har aldrig sagt grattis när jag fyller år, inte fått någonting utav dig. Fick 3000 en gång. Men de var stulna, så kändes fel. Du gör så mycket skit, jag vet inte ens hälften utav allt du gör. Fick reda för att tag sen utav en som umgicks med honom. Men han satt i häktet, för att har hotat en person om pengar i karlskorna, stod i tidingen. Var jag stolt?

Jag pratar aldrig om honom. Jag skäms, så jävla mycket. Och jag saknar honom, mer än något annat. Vill ha min pappa, så många andra har. Jag kommer påminnas utav honom hela mitt liv för folk kommer alltid fråga om vart min pappa är eller vad han jobbar med. Jag blir tom när frågan kommer och jag skrattar. Vet inte vad jag ska säga, blir alltid att andra talar om att jag inte har någon kontakt med honom. Men ingen förstår, hur ont det gör. Många säger att de förstår, men ingen jävel förstår hur svårt det är. För alla känner olika och jag klarar knappt att prata om honom. Jag gråter när jag tänker på honom och väntar på dagen han dör. De är bara en tidsfråga. Varför vill han inte ha mig som hans dotter, varför är allt viktigare än mig. Jag ligger längst ner på hans lista på viktiga saker. Jag vill inte visa att jag är ledsen för honom, jag vill inte visa att jag saknar honom eller att jag ens tänker på honom. Jag vill att folk ska se att jag klarar mig utan honom och att jag inte bryr mig. För egentligen frågar ingen hur de är, säger jag något om honom så blir alla tysta och tittar bort. När jag väl vill ha hjälp ser ingen de. Jag tycker sjukt synd om mig just nu, jag vet inte om de är okej. Uppmärksamhet står det väl i min panna just nu. Jag dör, känns det som. Jag kan inte sluta tänka på honom, han finns där i varje sekund och jag önskar att någon läste mina tankar.

Att få krama honom eller att se honom så glad som på bilderna skulle göra min dag. Att få se honom någon gång i veckan så skulle känns mer än bra. Många säger att jag glömma bort honom och skita i allt han säger. MEN HUR FAN SKA JAG KUNNA GÖRA DE? Han är min pappa, han är min andra halva. Fast han aldrig har funnits där för mig. De ända han har gjort är att sårat mig på gång på gång. Min mamma, min bror, precis alla har han sårat. För drogerna. Kommer aldrig glömma när han skulle komma på min födelsedag, jag väntade och väntade. Jag hoppade för jag var så glad att han skulle komma. Men han sket i mig för att han skulle träffa några vänner och äta. Jag satt och grät när jag var 9år ungefär för han struntade i att komma. Nej. Viktig var/är jag inte för honom. Spelar ingen roll vad folk säger, att han bryr sig om mig men visar de inte. Fuck nej. Att han älskar mig och allt. Nej han gör inte de. Jag har insett de, och jag inser att jag aldrig kommer få ha en pappa. Jag lever med det idag. Men jag ser honom som död, för jag ser han inte, jag pratar inte med honom. Han är död för mig. Men jag saknar honom så himla mycket. Och jag älskar honom för att var ren i 6år. Men jag hatar honom idag. Och inga tårar ersätter honom, ingen kan ersätta honom. Ingen.