Läs inte, påminner er lite längre ner.
Även om det skär i hjärtat varje gång så lär man ändå sig ingenting. Är det för man inte bryr sig eller för man inte fattar vad man gör för fel. I hela mitt liv har jag fått höra att allt alltid blir mitt fel tillslut. För det var så alla ville ha det. Ni kan tycka att jag tycker synd om mig själv, gör det. För det var jag som allitd tog allt fel, på alla sätt som går. Ibland kändes det som ingen brydde sig, och ibland kändes det rätt. För ingen gjorde. Det skär, så otroligt mycket. För jag gör samma misstag om och om. Jag lägger mig i för jag vill skydda dom jag älskar, men slutar alltid att någon skriker på mig för jag sa något. Egentligen vill jag bara skydda för ingen annan gör det. Men det blir alltid fel, alltid något sätt. Jag kan gråta och gråta, men det spelar faktiskt ingen roll. För det är då jag skriker på uppmärksamhet. Jag är rädd för att gråta, för folk har alltid taget det på att jag vill ha uppmärksamhet, ingen såg hur dåligt jag mådde/mår. Även om jag får bra betyg så räcker det ändå inte, får alltid höra att jag ska kämpa mer. Jag kan inte sitta bland folk när de säger roliga saker för jag fattar inte och då leker jag dum. Precis vad alla tänker, den såkallade blåste tjejen. Jag sårar folk utan att jag vet de, jag har fått ätit upp all de. Har nog ton vis kvar. Föddes som en svår männsika, jag vet. Den jobbiga, som ingen velade umgås med. Jag förstår, jag orkade inte ens själv. Även om vissa saker ligger bakom mig så gör dom fortfarande ont, svider som vanligt. Finns alltid någon som drar kommentarer, eller råkar ta upp det. Hur tar man det, hur fan tar man en kommentar som säger '' vi vill inte att du ska leva''. Hur reagerar man. Klart som fan dom som skrev den vill att man ska gråta, aboslut bland folk för det är då dom kan säga att man vill ha uppmärksamhet. Precis alla jagar mig, för fort.
Och näe, läs inte det här.
