fannybajs

Inte många som läser min blogg jävel, men har inget att dölja, de flesta vet ju redan.

Jag föddes, alla bebisar ler. Jag var den som inte log. Jag hade den dära elaka blicken. Alla på bb vart chockade, de fattade inte varför jag inte log. Vet inte exakt hur lång tid det tog tills jag fick diagnosen autism och adhd. Jag var den första som hade de blandat. Jag var den elakaste ungen, alla var rädd för mig. Min blick, har den på kort. Fattar inte hur man kan se så elak ut i ögonen. När jag var 9månader så satt jag på golvet, tog en plastpåse över mitt huvuvd. Och min bror var den bästa, han rädda mig alltid. Så säger han, nej Fanny. Det där är farligt, och tar bort den från mitt huvud. Gissa vad jag gör? Jag skallade honom. Jag var fucking 9månader?! Men de har aldrig fått fram hur jag kunde, hur jag visste att de gjorde ont och de värsta sakerna man kan göra. Jag var en galen. Mamma sa alltid, du får inte göra sådär. Då såg man i min blick som en lampa tändes, jag gjorde saken dubbelt så värre. Ni fattar? Mamma var tvungen att ha sele på mig, för jag rymde, kom aldrig tillbaka. Jag slog någon om de tillade på mig, tog något från mig. Jag slår? Asså det gör ont med.

Men iallafall jag pratade inte, inte ett ord på 4år. Jag nickade första gången när jag var 3år. Alla läkare sa att jag aldrig skulle kunna prata, liksom som en ''normal person''. Mamma ville att jag skulle få ett bättre liv, hon kämpade och kämpade för att få mig prata. Min tunga och hjärna kopplade inte. Var slut på bränsle typ. Men hon tog mina fingrar och satt dom på hennes mun och sa ord, flera gånger om dagen, varje dag. Hur orkar man det? Folk skratttar åt mig idag, visst det är roligt. Men min hjärna och tunga kopplar fortfarande inte. Jag kan inte säga långa ord, jag lär dela upp ordet i 3 olika bitar för att få fram det.

Senare fick RS-viruset. var eller är farligt. Jag var döende. Den tiden levede jag på sjukhus och gud. Men en dag få kunde de inte göra något så jag fick åka hem, har en bild som ni ska få se. Men jag låg i pappas famn, och så slutar jag andas. Fort in till sjukhuset och de fick mig inte till att andas så de velade göra hål i halsen, ni fattar va? Om man är alergisk coh tappar luften t.ex. så brukar man göra så. i 2 dygn så var det massor med läkare som va och kollade till mig. Hur otur med livet får man ha? haha.

Tiden gick och elakare vart jag. Jag älskade att gunga, gjorde man inte tillräckligt fort så sprakade jag de som gungade mig. Haha, det var två tjejer som frågade om de fick gunga mig. Och mamma var väl tveksam. Sen ser mamma att jag tar mer och mer stats, sen sprakar jag ena tjejen i ansiket. Haha, skönt..

Jag hade ju inga vänner haha. Jag var den ensamast av alla. Min bror, Alex. Han var min hjälte typ, mamma sa att jag nästan velade gifta mig med honom. Kan förstå de, han var den ända som aldrig gav upp och alltid var snäll även fast jag var elak mot honom. Jag tappar mer och mer kontakten med han, men när vi träffas så har vi så roligt. Alltid när han kommer eller om vi åker till honom så är man alltid glad.

När vi kollar på bilder på mig, så ser man hur jag fakear alla smiile, jag kunde inte ens le. Jag satt bara där med den elaka blicken, alla vart rädd för mig. Men ingen förstår, för alla säger att man alltid överdriver. Mamam säger att hon är glad att jag blev så elak som liten och glad nu. För henne var det tvärtom, hon säger att det där var en payback för hur om var mot alla. Jag kan vara elak idag med, men de gör jag så medvetet. Om någon är dryg på mig, elelr elak kan jag inte hålla tillbaka. Jag kan vara arg i månader innan jkag kan förlåta personer. Men ibland kan jag även säga saker som sårar andra, fast jag inte menar de på det sättet.. Så mycket skit jag har fått. Men kommer till det.

Men de började utreda Aspeger på mig, och det hade jag. Men ingen idag märker det. Det är för jag har en sån underbar mamma, hon har tränat bort allting. Vet att ni tänker på han i ''Finns inga känslor i rymden'' De är den värsta delen av Asperger, så blir man om man låter göra som man vill. Alla gånger jag har nekat, bara för jag var ju inte som alla andra. Fan vad hemskt det var, alla fördommar alla hade. Det är först nu jag vågar att säga det, det har vart den värsta fienden för mig. Jag trodde att Philip skulle lämna mig när jag berättade de för honom. Vi hade vart tillsammans i 4månader och jag kunde knappt säga det, han tvingade ut orden nästan. Men det vart bättre när han fick veta. Jag kan alltid skylla på att jag har aspeger när jag är dryg. haha

* jag förstår inte när folk berättar saker, måste alltid av bryta och fråga

* jag fattar inte skämt, samma sak där.

* A, min kuddar, gillar inte förändringar

* Är osocial som fan, inte i skolan. Vill helst vara för mig själv, men mest bara vara med Philip.

* Vet inte vad som är rätt och fel att säga till personer, kan såra andra. Men menar inget illa.

Alla hatade mig, folk hatar mig än. Varför vet jag inte, kanske var elak mot de, eller mot deras vänner. Jag fattade aldrig varför. Jag grät jämt, mamma förklarade, men jag fattade ändå inte. Jag fick liksom i 2an. Jag mådde dåligt redan då. Jag avr så ledsen alla dessa år. Fattad einte varför folk skrattade åt mig, varför ingen velade vara med mig. När jag var med någon, så jävla glad var jag. Men folk kan ta det fel, eftersom min blick, har den än idag. Men det här höll på ända till 8an. Jag var så ledsen, jag kunde gräta i sträck. Jag mådde så dåligt, jag velade ha allt det dära alla andra hade. Var med massor i grupper, åt mat tillsammans osv. Det hände aldrig, haha. Har inte hänt än. Men ni förstår? Var som att de var snälla mot mig, sen sedan högg mig i ryggen efter. Jag kan förstå att de var trött på mig. Men jag fattade verkligen aldrig varför, varför passade jag inte in? Varför velade de inte vara med mig? Gud. I skolan var alla hemska. De som var äldre var elaka, hittad epå massa saker om mig så jag skulle få skit, och det fick jag. Hade kallat folk saker hit och dit. Men det hade jag inte, jag är ärlig. Jag kan inte ens ljuga. bBörjar bara skratta, ser ingen menning i att ljuga. Men det kastade vatten opchh allt det gjorde.

I 6an började mina tankar komma. De var så hemskt, jag fattade inte vem det var som pratade. Den fick mig göra, testa saker. Saker som är farligt. Ungefär såhär. Vi testar att ta internett sladden runt halsen och dra åt i 1min. Kollar om du dör på den tiden. Jag gjorde det. Mamma ropade på mig, tog på mig en tjocktröja så hon inte skulle se märkerna. Höll på sådär, kändes som repriser av allt. Om du skär av dig handleden, så lovar jag dig att du slipper det här. Du kommer till något bättre, för ingen vill ha dig här ändå. Jag vart sjuk, av mina tankar. Jag var fast. Ibland kändes det som jag skulle gå till tågrälsen och sitta och vänta på tåget, kolla hur snabbt jag dör och om det gör ont. Ingen visste om det här. Men samtidigt skrek jag på hjälp. Men ingen såg, alla tyckte att jag velade ha uppmärksamhet. Jag velade att någon skulle se hur jag mår och hjälpa mig. Men jag vågade aldrig be om hjälp. Jag lät de pågå i 2år. Tillslut var jag rädd för mig själv. Jag vart så rädd så jag satt och skakade. Visste inte vem jag var, och varför hör jag röster som ingen annan hör. Det började smått och vart värre. Visste att jag skulle prata med min läkare på skolan, han som har vart med mig hela min uppväxt. Men dagen kom och jag satt och kollad in i bordet. De frågade vad osm var fel, och jag sa att mamma skulle gå ut. Jag berättade att jag hade självmordstankar Där det började.

Någonstans inne så såg jag ett ljus, det här kommer vara min chans, jag kommer överleva. De kommer hjälpa mig, jag var glad, men visade det inte. Jag fick komma till Bup, på södertull (där man utreder om man behöver komma till riktiga bup eller vad man ska säga) Men fick fylla i ett test. Det kändes helt okej, bara jag slapp prata så var allt bra. Men testet var hemskt att visa, jag skämdes så det var sjukt. 40 var väl högst ochjag hade 36. Fick papper att jag var nere i en djup depression, det var jag. Jag var väl lite pysksjuk. Jag var så sönder inuti mig, jag visste vart jag skulle ta vägen. hade tappat greppet om mig själv och gav min kropp till en annan, kändes det som. För jag styrde inte mig själv. Men de dära killarna gjorde inte så mycket. de gick segt. De totog mig inte på riktigt. Var som att jag hittade på allt, för att få uppmärksamhet. Jag var så ledsen, varför fick jag inte hjälp, jag klarar det inte längre. När ingen var hemma så skrek jag alltid '' låt mig vara'' Ibland trodde jag att jag var störd på riktigt. Tog kuddar, täcket över mitt huvud för att försöka sluta höra dessa röster, för dom blev bara fler. 2årsen, snart. Snart. Den 21januari, har sagt det miljoner gånger. Men Jag stoppade i mig allt jag kunde hitta. Tog 30alvedon, man kan dö av det, hade hört de. Tog mammas medicin, tog allt jag kunde hitta med tabletter. Jag tog vinet, mosade alla tabletter, hade 3stora skedar och en vinflaska brevid. Allt blir värre med alkohol. Visste att jag skulle dö, jag hoppades. All skit skulle vara över, jag skulle bli fri.

Jag tar alla, och jag känner att jag håller på spyr. Men sväljer det. (hah, sitter och gör miner nu, glömmer aldrig hur vidrigt det var) När jag var klar, så la jag mig isängen. Började de få svårt att andas, vart rätt trött fort. Vet att jag skrev på datorn '' älskar dig mamma''. Jag säller inte kl, visste att jag inte skulle vakna. Men min bror kommer och väcker mig, jag blev så arg. varför kunde jag inte få dö, min högsta önskan. Men jag ställer mig upp och känns som hela magen är på väg upp. Har aldrig spyt i mitt liv. Men mått illa har jag gjort. Och Rebbecca var magsjuk och jag ringer till mamma och säger att jag inte mår bra och stannar hemma från skolan. Var väl inget mer med de. Men sen vaknar jag att jag spyr på golvet. Mamma kommer in och tar bort det, sen spyr jag igen. Mamma ställde in een hink. Sen såg hon att det låg bitar av tabletter påå mattan och golvet. Så kollar hon i soptunnan. Aså, egentligen så väntade alla på det hemska skulle hända. alla visste att det skulle hända, kändes det som. Men Stefan kommer och jag börjar bli yr, hör knappt vad alla säger. Jag ställer mig upp och tårarna sprutar och ambulansen kom, tog mig ner. Minns hans blick som satt brevid mig i bilen. Jag klarade inte ens av att kolla honom i ögonen. Varför skämdes jag så mycket?

Men kom dit, de tröck på min mage så allt skulle komma ut, de visste inte om jag skulle klara av det, min lever var nära på att den skulle dö eller vad man skulle säga. Men hade jag sovit längre, hade jag antagligen inte vart här idag. mamma stod och grinade, min  bror kom, jag låtsades sova, orkade inte med all skit. Jag lovar, vet ni hur galen jag blev när dom på sjukhuset sa att jag skulle sova kvar där? Jag tvärvägarade. Men smaaken av tabletterna försvann inte på 3veckor. Kunde knappt äta, mådde så jävla illa hela tiden. Men det var nu de tog mig på riktigt.

Skolan kom, visste att folk visste om vad som hade hänt. Jag vågade knappt ta av min jacka, visste att folk skulle glo. Träffade mkin vänner, hade ingenting att säga. Jag var helt död som person. Men sen började allt jobbbiga börja. Var hos pyskologen 3dagar iveckan, ibland 4. Var nästan aldrig i skolan och jag var hos henne på måndag kl 11, på onsdag kl 13:00 på fredag kl 11. Minns det solklart, gud vad jag hatade det. Men jag vart bättre. Jag träffade en kille, han gjorde mig glad. Men jag började inse att jag inte var så kär som jag sa. Jag tror att var så fast i han för jag var rädd att vara ensam. Jag ville inte ha de som förr. Men det tog slut osv. Jag grät för jag var rädd, var så jävla rädd för att vara ensam. Men han drog upp mig ur hålet på något sätt. Är glad att han hjälpe mig.

Hände väl inge speciellt över sommarn, var utomlands och var med Erika jämt och mådde rätt bra. Vart intresserad av en kille (namn Philip) Men vågade inte ta första steget. Men jag ville träffa han så baaadly. Det hände, och det var för 2dagar sen, 1årsen. Jag har aldrig mått så bra i mitt liv. Så mycket jag skrattat, han blev min andra halva, min bästavän och pojkvän. Han fattar nog inte. Jag höll på att hamna i samma spår på julovet förra året. Men träffade honom, kände att det här var min plats. Med honom. Och nu är jag här. Käkar medicin och mår bra. Kan bli lite kaxig och elak när jkag inte tar den, kan må lite dåligt med. Men för de mesta mår jag bra.

Det är fan värt att kämpa, fast det inte känns just då. Men alla vill dö någon gång. Men tonåren är så, de är den värsta stunden i livet. Men tror inte alla försöker ta sitt liv, vissa lyckas. Men jag är glad att jag inte är död, för då had ejag aldrig upplevft allt som jag inte hade gjort innan.